Under helgen lämande Erika för att åka tillbaka hem till Sverige och jag, Elin, kommer att stanna i Japan i några dagar till. Tyvärr blir jag tvungen att åka hem tidigare på grund av det förbaskade coronaviruset. Däremot är var inte helgen förstöd för det, utan en del av den ledigheten spenderades i bland annat Matsushima, som är extra kända för sina goda ostron. Friterade var definitivt en favorit!
Idag sa vi hejdå till värdfamiljerna nummer 2. Båda tycker att det har varit en riktig upplevelse att få ha tillbringat 2 veckor hos två japanska ”SvenssonSvensson” familjer. Mycket har varit anorlunda, till exempel att det inte finns någon centralvärme eller isolering i husen, vilket gör dem väldigt kalla. Vi har fått sett mycket av Japan och fått många fina minnen som vi kommer ta med oss hela livet. Vi vill därför tacka familjerna som tagit så bra hand om oss under vår vistelse hos dem. Nu ser vi dock fram emot att få bo på hotell igen och få sova i en riktig säng utan att behöva frysa om nätterna!
Vi fick den stora glädjen att träffa fyra av de fem japanska tjejerna som hälsade på oss i Sverige, hösten 2018. Tillsamans tog vi en Japansk variant på fika och pratade lite om vad som hänt sen sist. En av tjejerna hade precis slutat gymnasiet och skulle nu vidare till universitet och bli undersköterska. De hade ovanligt mycket frågor om ens pojkvänner, ett sett för japaner att ”bryta isen”. Ibland från man vara beredd på lite luddiga frågor. (Tre av tjejerna är med på bilderna).
I helgen fick vi prova på en gammal japansk tradition. Vi fick testa att måla japanskt husgeråd på ett historiskt korrekt vis. Det var mycket svårt, men väldigt roligt att testa. Man fick med sig ett par egenmålade chopsticks som följer med hem till Sverige. Pinnarnas konstverk målades i en färg gjord av en rot som kommer från en japansk växt. Färgen fick torka lite innan det sedan applicerades guldpulver på dem. Under tiden konstverken torkade fick vi prova på en väldigt traditionell Japansk måltid. Båda bleknade lite när vi såg att sugkopparna på bläckfisken var kvar, men Elin tröck i sig allt ändå. Hon tyckte att det var gott.
Idag sa vi tack och hej till våra första värdefamiljer. De har varit både roligt och spännande att få ta del av den japanska kulturen från insidan av ett japansk hem. Familjerna har varit väldigt snälla och generösa med allt från mat, utflykter till presenter (Erika fick till och med en present från familjens mammas jobbarkompis). Nu på eftermiddagen efter jobbet ska vi hoppa in i varsin taxi för att åka till de nya familjerna!
Här i Semine har de väldigt annorlunda rutiner i jämförelse med fabrikerna i Gimo. I både Sverige och Japan har man pulsmöten på morgonen, men sen är det slut med likheterna för en stund. I Japan har man nämnligen en procedur som utförs varje dag. Det är en ny person ur personalen varje dag som läser upp avdelningens ”regler” om hur man ska bete sig mot varandra, hur de ska jobba med kvaliten och även säkerheten. Alla övriga i rummet säger där efter ett ord på japanska som betyder ungefär ”Ja, så ska jag göra” samtidigt som de gör en speciel rörelse med ena handen. Det är ungefär 14 st punkter som tas upp. Samma punkter varje dag och denna rutin har fabriken haft i ungefär 10 år.
Efter alla 14 budskapen läses ett till citat upp. Det varierar däremot eftersom att varje veckodag har sitt utdrag. Dagens citat, alltså fredagen den 28/2, budskap lyder ungefär såhär: ”Den personen som ser en risk för en farlig händelse är ansvarig för risken”.
Efter dessa rutiner ser pulsmötet ut som i Sverige. Produktionsledaren berättar saker som hänt, ska hända eller som borde hända för avdelningens personal, sen återgår alla till sina arbetsuppgifter.
Den obligatoriska morgongympan tar vi i ett annat inlägg.
Båda vi fick tillsammans med vardera värdfamilj besöka en väldigt populär turistattraktion här i norra Japan. Platsen kallas för det gyllene templet och är precis vad det låter som. Ett gammalt japanskat tempel, med en utsida som är förgylld i äkta guld. Man fick tyvärr inte ta kort i rummet där själva templet var inglasat, men här kommer bilder från hela området och de andra gammla byggnaderna som var öppna för fotografering.
Nu har vi spenderat vår första helg hos första värdefamiljerna och fått smakat lite mer på den japanska kulturen. Bland annat har vi besökt flera sevärdigheter och testat på mycket japansk mat. Familjerna är mycket gästvänliga och artiga.
Nu när vi har erfarenheter från Sandviksfabriker i Sverige och i Japan har vi upptäckt vissa skillnader mellan länderna. Här i Japan är till exempel 5S väldigt utvecklat och alla saker ska ha sin plats, precis som i Sverige. Skillnaden är däremot att i Sverige markeras det med tejp och liknande som visar vart sakerna hör hemma. I Semine är det utskuret i skumplast och allting till minsta detalj har sin egna plats. Det ser snyggt och prydligt ut och man vet även som utomstående var sakerna hör hemma. De anställda uppsakattar ofta ordningen, men man hör också ibland att de tycker att det gått lite för långt. Du kan tillexempel få en varning om du har utskurna platser för saker på din arbetsplats, men har andra föremål där istället. Skumplatsen har där emot en annan funktion också, de skyddar sakerna från att ramla ner på golvet vid jordbävningar.
Det finns också många skyltar runt om på fabriken här i Semine. Mycket står på japanska, men ofta med övertydliga och lite lustiga bilder så att man förstår budskapet ändå för det mesta.
En annan stor skilnad mellan fabrikerna i Sverige och fabriken i Japan är rasterna. Hemma i Gimo är det operatörerna själva som tar ansvar för sina dagliga pauser medan här i japan är det extremt strikt. Det ringer en klocka varje gång det är dags för rast som är två gånger om dagen, en klockan 10:00 och en klockan 14:00 som är tio min. Sedan ringer den igen när det är ett par minuter kvar av rasten. Vid lunch klockan 12:00 ringer klockan igen. Den ringer också när arbetsdagen börjar och slutar. Om du jobbar hela rasten och vill ta ditt avbrott från arbetet någon annan tid får du sätta fast en speciellt band runt armen för att visa alla att du vet att det inte är dags för rast, men att du faktiskt jobbade på den ordinarie rasttiden och får däför ta en paus nu istället.
Elin och Erika vilse i Japan 